-
Sitter på min lyckans ö. Solen skiner på det smaragdgröna vattnet. Palmerna ser ståtliga ut där de står och blickar ut över vattnet. Några fiskmåsar cirkulerar ovanför den gyllene sandstranden. Jag sitter i min solstol med en iskall öl i handen. Vattnet höjer och sänker sig över mina sandiga fötter. Hundra meter ut bryter några delfiner vattenytan och flyger genom luften på ett sätt som enbart kan kallas majestätiskt.
Men något är fel. Måsarna känner det inte. Inte heller delfinerna anar oråd utan simmar lugnt vidare. Men jag känner det. Det är endast en känsla men likväl vet jag att det stämmer. Snart kommer en storm anlända. En storm som kommer ödelägga lyckoön och lämna endast förtvivlan och sorg där den passerar. Jag kan se stormen framför mig, det är ingen vanlig storm. Det är inga moln, inga blixtar, inget regn. Det är endast dimma. Kolsvart dimma. Jag ser vattnet först bli rött, sedan svart. Jag ser delfinerna sluta hoppa, deras ögon är ej längre ögon, de har förvandlats till en obeskrivlig svart massa. De är döda. Palmerna kommer falla längs stranden likt fallna krigare på ett slagfält. Kvar i kaoset blir enbart jag. En vilsen själ på en ö, dödens ö. När allt utom jag är dött kommer dimman och sluter sig tät runt mig. Dimman inkräktar i min kropp, jag tror den försöker stjäla min själ. Slutligen lyckas den och kvar finns bara ett tomt skal av mig. Ett skal utan förhoppningar, utan känslor.
Det finns dock hopp. En båt är på väg. En båt fylld med lycka. Den kommer komma till dödens ö, min dödens ö, och solen och fåglarna och delfinerna kommer följa den. På däck står en kvinna. Jag ser inte hur hon ser ut men jag vet alltjämt vem det är. Det är den enda kvinnan jag någonsin älskat, kvinnan som reste iväg för att följa sina drömmar. Vad dessa drömmar var vet jag inte än idag men jag vet att älskar man någon hindrar man de inte från att jaga sina drömmar. När hon anländer kommer hon kyssa mig och min själ kommer ha kraft att bryta sig loss ur dimman och ätervända till mig. Vattnet blir grönt, palmerna reser sig och fiskar och delfiner leker som om ingenting någonsin hänt. Och på sätt och vis har det ju inte det. Allt är som det en gång var och dödens ö finns ej mer.
Jag har ingen aning om hon verkligen är på väg, det kan jag inte ha. Men det är hon. Hon måste vara där ute på vattnet. Jag hoppas. Utan hopp finns ingen mening att leva. Lika bra att dränka sig i det gröna vattnet. Känna dödens mjuka omfamning när vattnet porlar ner i min strupe och fyller mina lungor. Känna det härliga svarta dränka mina sinnen. Nej hon kommer, fan det måste hon. Efter regn kommer solsken. Är det inte så? Snälla säg att det är så.
Men något är fel. Måsarna känner det inte. Inte heller delfinerna anar oråd utan simmar lugnt vidare. Men jag känner det. Det är endast en känsla men likväl vet jag att det stämmer. Snart kommer en storm anlända. En storm som kommer ödelägga lyckoön och lämna endast förtvivlan och sorg där den passerar. Jag kan se stormen framför mig, det är ingen vanlig storm. Det är inga moln, inga blixtar, inget regn. Det är endast dimma. Kolsvart dimma. Jag ser vattnet först bli rött, sedan svart. Jag ser delfinerna sluta hoppa, deras ögon är ej längre ögon, de har förvandlats till en obeskrivlig svart massa. De är döda. Palmerna kommer falla längs stranden likt fallna krigare på ett slagfält. Kvar i kaoset blir enbart jag. En vilsen själ på en ö, dödens ö. När allt utom jag är dött kommer dimman och sluter sig tät runt mig. Dimman inkräktar i min kropp, jag tror den försöker stjäla min själ. Slutligen lyckas den och kvar finns bara ett tomt skal av mig. Ett skal utan förhoppningar, utan känslor.
Det finns dock hopp. En båt är på väg. En båt fylld med lycka. Den kommer komma till dödens ö, min dödens ö, och solen och fåglarna och delfinerna kommer följa den. På däck står en kvinna. Jag ser inte hur hon ser ut men jag vet alltjämt vem det är. Det är den enda kvinnan jag någonsin älskat, kvinnan som reste iväg för att följa sina drömmar. Vad dessa drömmar var vet jag inte än idag men jag vet att älskar man någon hindrar man de inte från att jaga sina drömmar. När hon anländer kommer hon kyssa mig och min själ kommer ha kraft att bryta sig loss ur dimman och ätervända till mig. Vattnet blir grönt, palmerna reser sig och fiskar och delfiner leker som om ingenting någonsin hänt. Och på sätt och vis har det ju inte det. Allt är som det en gång var och dödens ö finns ej mer.
Jag har ingen aning om hon verkligen är på väg, det kan jag inte ha. Men det är hon. Hon måste vara där ute på vattnet. Jag hoppas. Utan hopp finns ingen mening att leva. Lika bra att dränka sig i det gröna vattnet. Känna dödens mjuka omfamning när vattnet porlar ner i min strupe och fyller mina lungor. Känna det härliga svarta dränka mina sinnen. Nej hon kommer, fan det måste hon. Efter regn kommer solsken. Är det inte så? Snälla säg att det är så.
